Flaggkunskap

Grundlig beskrivning av flaggkultur, anvisningar för utformning av klubbens flagga samt anvisningar för hur flaggan används vid olika tillställningar

Om flaggkultur

När man i Finland talar om eller skriver om flaggkultur begränsar man begreppet oftast till att enbart omfatta nationsflaggan, användningen av den eller flaggceremonier i allmänhet. Det är naturligtvis riktigt att vår nationsflagga och dess användning vårdas och övervakas, men flaggkultur som helhet är ett betydligt vidare begrepp. En verklig flaggkultur omfattar alla flaggor, standar, vimplar, småflaggor osv., oavsett om de representerar nationer, skolor, organisationer, affärsverk eller andra sammanslutningar. Flaggkultur innebär inte enbart att man vårdar traditionerna kring flaggning och flaggceremonier, utan omfattar också själva flaggans heraldiska och konstnärliga utformning, dvs. flaggans design.

I vårt land finns omkring 80 000 föreningar, och de flesta av dem har redan en flagga eller åtminstone planer på att någon gång skaffa en. Flaggan är en symbol för de idéer och strävanden som den representerade sammanslutningen står för, ett kännetecken under vilket man arbetar och kämpar. Organisationsflaggan har – eller borde åtminstone ha – en betydande roll inom flaggkulturen, förutsatt att organisationsflaggorna är oklanderliga till sin utformning.

Uppfyller de finländska organisationsflaggorna de krav som ställs på en oklanderlig flaggkomposition? Tyvärr måste man konstatera att den heraldiska och konstnärliga utformningen av våra organisationers emblem endast i sällsynta fall är felfri. Förutom rent heraldiska fel finns det också många kompositionsmässiga svagheter.

Största delen av de finländska organisationsflaggorna har utformats enligt metoden ”gör det själv”, varvid den känslomässigt berättande karaktären hos innehållet har varit viktigare än flaggans heraldiskt-konstnärliga utformning. Den flagga som då uppstår är oftast brokig och komplicerad, en slags bildberättelse där ingen på avstånd kan urskilja vad den föreställer. Det är helt naturligt att man inte heller med amatörkrafter kan nå bättre resultat, eftersom endast ett fåtal konstnärer ens har satt sig in i heraldisk formgivning. En flagga som utformats på egen hand kan man vara nöjd med inom den egna, begränsade kretsen, men när den hamnar inför ett sakkunnigt öga är det knappast lika tilltalande.

Författaren till denna artikel har vid flera tillfällen haft möjlighet att konstatera hur hög nivå flaggdesignen håller i de centraleuropeiska länderna. För en sakkunnig är det en angenäm syn att se de vackra, färgstarka och rent heraldiskt komponerade flaggor som exempelvis ungdomsorganisationerna där bär i sina processioner. I de skandinaviska länderna är situationen däremot i stort sett likadan som hos oss, med undantag för Sverige, där flaggkulturen håller en tämligen hög nivå.

Utformningen av lionsklubbarnas flaggor, bordsstandar och andra emblem försvåras av den internationella Lions-organisationens emblem, som är svagt både heraldiskt och grafiskt.

Emblemet har uppstått i Förenta staterna – liksom även Lions-idén – och i denna stora västliga, i övrigt så framstående stat, håller den heraldiska formgivningen långt ifrån samma höga nivå som i det gamla Europa. Emblemet har emellertid redan spridits över hela världen och blivit så välkänt att det knappast längre finns möjligheter att förbättra dess utformning och form. Man får helt enkelt nöja sig med att försöka komponera klubbarnas egna emblem, såsom exempelvis bordsstandar, i sin helhet enligt så goda heraldiska principer som möjligt.

Varje klubb borde sträva efter att den flagga eller det bordsstandar som representerar klubben utformas så personligt som möjligt. När man väljer motiv kan man exempelvis utgå från ett historiskt motiv som anknyter till namnet, såsom man har gjort på LC Hämeenlinna/Tawastis standar, där grundaren av borgen, Birger Jarls, sigill med vapensköld har använts som motiv. Motivet kan också hämtas från ortens namn, såsom de tre kottarna på grön botten på LC Helsinki/Käpyläs standar visar.

Om man inte hittar något annat mer individuellt motiv kan kommunvapnet placeras på klubbens standar eller flagga för att ange hemorten. Vapnet ska naturligtvis placeras på en heraldiskt framstående plats och dessutom återges i sina korrekta färger. Standaret kan delas i två fält, varvid kommunens vapen placeras i det ena och Lions-emblemet i det andra. Om inga andra motiv finns är det naturligt att Lions-emblemet utgör flaggans eller standarets huvudemblem. Även om en heraldiskt oklanderlig flagga inte borde innehålla text, har texten ändå sin berättigade plats på sådana klubbstandar. Utformningen av emblem och flaggor kräver i hög grad heraldisk sakkunskap.

Vid utformningen av emblem och flaggor bör organisationerna ha ett slags övergripande program inom vars ram emblemen utformas, så att organisationens principer på ett så effektivt sätt som möjligt också förmedlas utåt. Emblemet har också en mycket betydelsefull uppgift i att på sitt eget sätt förmedla organisationens budskap. Genom en planmässig utformning av emblem kan man också spara kostnader.

Olof Eriksson
Leijona-tidningen nr 8/1964

- - - - -

Den här texten är avsedd att underlätta planeringen och utformningen av en flagga, då klubben inte ännu har en egen flagga.

Benämningar på flaggans olika delar

Historik

Flaggans ursprung sträcker sig långt tillbaka i tiden, om vi betraktar de stridsmärken som primitiva stammar bar på spetsarna av sina spjut som flaggornas föregångare. Dessa märken var avsedda att väcka fruktan hos fienderna och hos de andar som skyddade dem. Hos de forntida kulturfolken fanns redan noggrant fastställda bruk och system för stridsmärken. Med ett uttryck från dagens språkbruk användes de som lednings- och kommunikationsmedel.

Det mest utvecklade systemet av märken hade romarna. Varje individ, legion, kohort och manimel osv. hade sitt signum (märke). Man använde tygstandar för kavalleriet, fästa vid en tvärstång och hängande nedåt, samt flaggor (vexillum) fästa vid en lodrät stång. Vexillologin, läran om flaggor, har fått sitt namn från detta ord.

Den starkaste impulsen till flaggornas användning och framför allt till uppkomsten av en systematisk heraldik gavs emellertid av korstågen. De finländska krigs- och enhetsflaggorna började utvecklas redan under medeltiden. Vid sidan av dessa bildade de finländska städernas flaggor en egen särskild grupp. Den äldsta av dessa torde vara Jakobstads flagga, som härstammar från 1600-talet.

Alla andra sammanslutningars flaggor, med undantag för några få, kan beskrivas som organisationsflaggor, med undantag av staters och myndigheters flaggor. Organisationsflaggorna för traditionerna från tidigare århundradens brödraskap, skrån och gillen vidare. Det var dock först efter det att föreningsfriheten under de senaste årtiondena hade införts i flera länders grundlagar som användningen av organisationsflaggor fick större betydelse i takt med att föreningsverksamheten blev allt vanligare.

De vanligaste flaggorna som organisationer använder är bärbara flaggor som är fastspikade vid en stång samt små bordsflaggor, dvs. standar.

Om utformningen

Utformningen av en individuell och tydlig flagga kräver, förutom kunskap om heraldik, även fantasi samt utvecklat färgsinne och kompositionsförmåga. Kompositionen bör vara enkel och koncentrerad, och figurerna tillräckligt stora för att kunna urskiljas även på avstånd. Bokstäver hör lika lite som siffror hemma på en heraldiskt oklanderlig flagga. Detta krav ser man dock mycket ofta brytas mot.

Flaggans form och storlek

Under årens lopp har flaggans form och storlek varierat ganska mycket. Numera föredrar man ofta kvadratiska flaggor på grund av deras goda synlighet och att de är lätta att hantera. Rektangulära flaggor är dock fortfarande i majoritet.

För bärbara flaggor finns inga fastställda standardmått. Som jämförelse kan nämnas att Finlands flagga har proportionerna 11:18 och att Försvarsmaktens så kallade regementsfana har godkänts i storleken 120 x 142 cm. Truppförbandsfanan är 80 × 95 cm och grundenhetens 45 × 55 cm.

Klubbflaggornas storlek är fri, så länge de inte görs alltför stora. Som någon form av rekommendation kunde man för en kvadratisk flagga använda storleken 80–110 × 80–110 cm och för en rektangulär flagga 80–110 × 95–135 cm.

Av samma grundflagga kan man härleda flaggor av olika former och storlekar. De vanligaste flaggtyperna i dag är stångflaggor, bärbara flaggor, bordsflaggor och olika slags vimplar.

Flaggans färger

Färgrikedomen är flaggornas viktigaste egenskap. Ofta innehåller flaggan inga egentliga figurer utan endast färgfält. I dag finns det nio flaggfärger:

• gul (guld)
• vit (silver)
• röd
• blå
• grön
• purpur
• orange
• violett
• svart

Såsom de heraldiska färgerna i allmänhet finns det inte heller för flaggfärgerna några exakt fastställda färgvärden, utan de utgör så kallade mellantoner av respektive färg. Ljushets- och mörkhetsgraderna kan variera något.

Det viktigaste är att flaggfärgerna är rena och klara, så att de tydligt skiljer sig från varandra även på avstånd. Flaggan kräver dock att färgerna kombineras optiskt på rätt sätt, dvs. att ljusa och mörka färger placeras mot varandra så att de tydligt skiljer sig från varandra.

Som ett exempel på vad man bör undvika kan nämnas att ett mörkt motiv inte bör placeras på ett mörkt fält.

Blå och vita färger är av förståeliga skäl mycket populära i vårt land. Det finns emellertid redan så många flaggor i blått och vitt att det kan vara värt att överväga användningen av landskapsfärger.

Flaggans indelning och emblem

Om flaggduken delas upp görs det vanligtvis endast i huvudriktningen, vertikalt eller horisontellt. Flaggan blir då två- eller fyrdelad. En flagga som delas diagonalt från hörn till hörn är två- eller fyrdelad i fält. De ytor som då uppstår kallas gemensamt för fält.

Om klubben redan har ett emblem, exempelvis ett bordsstandar, och om detta är heraldiskt oklanderligt, kan flaggan utformas med detta emblem som grund. Tyvärr uppfyller småflaggor sällan de heraldiska kraven.

Det viktigaste är att kompositionen är enkel och koncentrerad samt tillräckligt tydlig både vad gäller färger och emblem.

Om emblemet har en riktning, exempelvis en djurfigur, ska figuren vara riktad mot stången på flaggans båda sidor. Flaggan har endast en riktning: bärarens eller stångens riktning.

Benämningarna på flaggans olika delar och de olika delarnas rangordning framgår av den medföljande bilden.

Om organisationens emblem används som huvudemblem ska det placeras på flaggduken på den mest framträdande platsen, och de egna emblemen placeras i enlighet med detta.

Det bör inte finnas alltför många emblem, och de bör inte spridas ut över flaggan. Inte heller bör fler än tre färger användas.

Klubbens namn placeras på ett separat band som fästs i spetsstycket.

Flaggstång och tillbehör

Bärbara flaggor används vid processioner, marscher och inomhusflaggning. Flaggtyget fästs vanligtvis vid stången genom spikning, ibland även med snören.

Stången är vanligtvis tvådelad och de båda delarna har en metallskarv. I stångens nedre ända finns ett metallbeslag som skyddar träet mot slitage. Stångens totala längd är beroende på flaggans storlek, ungefär 230–320 cm. Stångens diameter är 30–40 mm.

Till trädel passar väl torkad björk eller furu. För att få en behaglig form kan stången göras avsmalnande i båda ändarna.

I stångens övre ända monteras en toppdekoration. Den kan vara klotformad, lökformad eller utformad som en spjutspets. Även andra former kan användas. På toppdekorationen bör man inte placera emblem som redan finns på flaggduken.

Alla metalldelar på stången bör vara tillverkade av samma metall, antingen mässing eller förkromad mässing.

Ett bärbälte behövs för att underlätta bärandet av flaggan och tillverkas vanligen av läder.

Ett flaggställ är vanligtvis tillverkat av metall och tillräckligt tungt för att flaggans vikt inte ska välta det. Flaggstället kan vara avsett för en eller flera flaggor.

En förvaringspåse är oftast tillverkad av tältduk förstärkt med läder. Påsen bör vara tillräckligt rymlig för att flaggan lätt ska kunna placeras i den.

En fanbok upprättas alltid när flaggan är färdig. I den skrivs flaggans heraldiska beskrivning: form, indelning och färger, material, tillverkningssätt och emblem samt en beskrivning av flaggstången och tillbehören.

Dessutom är det lämpligt att lägga till bilder från spiknings- och invigningsceremonier samt från andra betydelsefulla festligheter där flaggan används.

Den skriftliga beskrivningen av flaggan har betydelse, eftersom flaggan och dess ritningar kan försvinna eller slitas ut. Med hjälp av flaggbeskrivningen är det lätt att tillverka en ny flagga med samma utformning.

Ett flag­gskåp, där flaggan förvaras, bidrar till att bevara flaggan i gott skick. Placeringen av skåpet i möteslokalen kan diskuteras med fastighetsägaren. Flaggskåpet måste vara så stort att flaggan kan hänga fritt. I den nedre delen av skåpet bör det finnas plats för stångens skarvstycke, spikningshammare, sorgflor och andra tillbehör.

Bärbältet och sorgfloret kan också placeras bakom flaggan på skåpets vägg.

Tillverkning

Flaggan kan tillverkas antingen för hand eller genom tryckning. Vid handtillverkning används den så kallade applikationstekniken, som även kan kompletteras med broderi. Som tyg väljs särskilt framställt flaggsiden, men även andra tyger är fullt likvärdiga.

Att sy en flagga kräver yrkesskicklighet. Tyvärr finns det numera mycket få företag som erbjuder detta. Tryckta flaggor är lika värdefulla som handgjorda. Fördelen med en tryckt flagga är att den är billigare. I Finland finns omkring ett tiotal tillverkare av tryckta flaggor, som även hjälper till med flaggans utformning och säljer alla slags flaggtillbehör.

Om spikning av flaggan

En bärbar flagga fästs, som tidigare nämnts, vanligtvis vid stången genom spikning. När man använder stänger av lättmetall eller glasfiber sker fastsättningen med snören.

När flaggduken tillverkas ska man lämna en 15–20 cm bred fästkant av tyg som lindas runt stången och spikas fast, exempelvis med möbelspik med dekorativa huvuden.

Som förstärkning används ett flätat snöre i samma färg som flaggduken. Spikarna slås genom snöret. Flätan går först runt stången vid flaggans övre kant, fortsätter längs stångens sida nedåt, går där runt stången och stiger sedan upp längs den andra sidan, där spikningen avslutas.

Spikarna slås på stångens vänstra sida, dvs. när flaggan bärs är fästningen på bärarens sida.

Det är också möjligt att såga trästången på längden genom den del som motsvarar flaggans höjd och placera flaggan i det spår som uppstår och sedan spika fast den.

Eftersom spikningen är ett svårt arbete som kräver skicklighet rekommenderas att den utförs av en yrkesman.

Spikarna ska placeras tillräckligt tätt, med 5–6 cm mellanrum, så att flaggduken sitter stadigt fast vid stången.

För spikningen ordnas en särskild spikningsceremoni, som hålls före invigningen. Spikarnas huvuden lämnas något upphöjda så att deltagarna i spikningen kan utföra den symboliska spikningen med ett par slag med hammaren.

Som värd för flaggans spikning fungerar givaren eller mottagaren, eller båda tillsammans. Även flaggans formgivare deltar i ceremonin, liksom andra personer som har medverkat till flaggans tillkomst.

Vanligtvis inleder flaggans givare spikningen från stångens övre ända. Först spikas flaggans högra sida hela vägen ned och därefter den vänstra sidan.

Före spikningsceremonin har flaggan redan lagts ut på ett bord, helt utfälld, med stångens spets riktad heraldiskt åt höger, dvs. åt vänster sett från publiken.

Programmet för spikningsceremonin kan vara följande:

• hälsningsord, vanligtvis av presidenten
• fanfar eller motsvarande
• spikningstal, som vanligtvis hålls av givarens representant
• den egentliga spikningen, som utförs av en person som utsetts för uppgiften
• namnen på dem som deltagit i spikningen antecknas i flaggboken
• tacktal, där man tackar de personer som har medverkat till flaggans tillkomst och andra berörda.

Invigning av flaggan

Flaggan invigs vanligtvis i en kyrka. När en präst förrättar invigningen blir ceremonin högtidligare. Invigningen kan ordnas omedelbart efter spikningen.

Finlands flagga och andra eventuella flaggor som deltar i ceremonin placeras på sina platser redan före invigningen. Flaggor som står i ställ har ingen flaggvakt.

Finlands flagga placeras i koret till vänster sett från församlingen, och de övriga flaggorna på båda sidor om den eller bakom den.

Programmet kan vara följande:

• Inledningsmusik, exempelvis en orgelkoral. Givarens representanter för den hopvikta och i nedre delen bundna flaggan till altaret. Flaggan åtföljs av en flaggvakt.
• Prästens invigningstal. När invigningen börjar lutas flaggan så att flaggduken, utfälld, sträcker sig innanför altarräcket. Den som förrättar invigningen håller i flaggan. Publiken visar sin respekt för invigningen genom att resa sig.
• Flaggvakten hälsar de övriga flaggorna med flaggan.
• Tal vid överlämnandet och överlämnandet av flaggan.
• Mottagande av flaggan och svarstal. Presidenten tar emot flaggan.
• Flaggan lämnar kyrkan och placerar sig efter Finlands flagga.

Till invigningsceremonin kan man också lägga en kyrkokonsert som avslutning. Då står alla flaggor i ställ i koret och förs bort först när ceremonin är avslutad.

Flaggans betydelse

Ju mer lyckat och träffande ett emblem och en flagga är, desto bättre skiljer den sig från andra flaggor och desto effektivare gör den klubbens ändamål och idéer kända.

Flaggans främsta uppgift är att stärka känslan av samhörighet mellan klubbens medlemmar. På högtidsdagar höjer den egna flaggan och uppmuntrar sinnena.

På detta sätt har flaggorna under tidernas lopp blivit synliga symboler för de högsta och dyrbaraste värdena i mänskligt liv.

På så sätt kan också lionsrörelsens grundprincip att ”överlämna ett lyckligare fosterland till kommande generationer” förverkligas

Flaggceremonier

I Finland finns stora variationer i de flaggceremonier som olika sammanslutningar använder. Detta beror huvudsakligen på traditioner och på influenser som har hämtats från olika håll. Det finns alltså inget enda absolut korrekt sätt, utan frågan är vilka former organisationen anser lämpliga att anta.

Det gemensamma bör vara ceremoniernas värdighet och välmotiverade systematik. Komplexitet och överdriven prakt hämmar smidigheten, som i alla situationer endast kan uppnås genom övning.

Det är särskilt viktigt att komma ihåg att Finland fick en ny flagglag år 1978, som både begränsar och utvidgar möjligheterna för medborgare, sammanslutningar och kommuner att använda Finlands flagga.

Flagghälsningar

Med Finlands flagga hälsar man:

a. Republikens president
b. En främmande stats statschef
c. Nationalsången
d. En annan stats nationalsång (hymn)
e. En avliden person i en begravningsprocession
f. En avliden person vid jordfästning och gravsättning

Med en organisationsflagga hälsar man:

a. På samma sätt som med Finlands flagga
b. Finlands och en främmande stats flagga när den eller de hissas, halas, passeras, förs in i en festlokal eller förs ut därifrån
c. Organisationens hedersmarsch och sång
d. Vid avgivande av högtidlig försäkran, ed eller motsvarande löfte
e. Vid avtäckning av ett minnesmärke
f. Vid en tyst minut till minne av en avliden
g. När organisationens eller sammanslutningens krans läggs ned
h. I sådana fall som organisationen har föreskrivit eller som ceremoniledaren särskilt har meddelat

Enligt finländsk sed får flaggan inte vidröra marken och bärstången får inte sänkas till horisontellt läge.

Hälsning, dvs. hedersbetygelse, utförs enligt anvisningarna under Användning av organisationsflaggan.

Användning av organisationsflaggan

Flaggvakten

Organisationens flagga används vanligtvis tillsammans med en flaggvakt. Om flera flaggor bildar en så kallad flaggborg kan flaggan, om så överenskommits, bäras endast av flaggbäraren.

Flaggvakten består av flaggbäraren och minst två flaggvakter.

Om den ena flaggvakten är kvinna placerar hon sig på flaggbärarens högra sida.

Att tillhöra flaggvakten är en hedersuppgift. De som utses till uppgiften ska därför sätta sig in i flaggceremonierna och klä sig enhetligt enligt ceremoniledarens eller ceremonins anvisningar.

För organisationsflaggans flaggvakter kan färgerna på marskalksbanden vara nationella färger, landskapsfärger eller organisationens färger.

Marskalksbanden, som är 16–20 cm breda, placeras så att de hos män går över höger axel och hos kvinnor över vänster axel. De knyts löst kring midjan. Enligt heraldikens principer ska den starkare, dvs. mörkare, färgen vara underst.

Flaggvakter som är klädda i uniform eller folkdräkt använder inte marskalksband.

Flaggvakterna följer kommandon som GIV AKT – VILA eller motsvarande på samma sätt som flaggbäraren.

Samtidig användning av Finlands flagga, landskapsflaggor och organisationsflaggor

Om man i vårt land ordnar tillställningar där man vill använda olika länders nationsflaggor, landskapsflaggor och olika organisationsflaggor, bör följande beaktas när flaggornas inbördes ordning bestäms:

Finlands flagga ska vid flaggning i vårt land alltid placeras på den mest hedersamma platsen. I en procession är dess plats först.

I en flaggrad är Finlands flagga längst till vänster sett från publiken – utom i en grupp med tre eller fem stänger, där den mest hedersamma platsen är den mittersta.

Efter Finlands flagga följer eventuella övriga nationsflaggor i ländernas alfabetiska ordning enligt det franska alfabetet.

Efter nationsflaggorna följer landskapsflaggorna. Om exempelvis Åland, Färöarna och Grönland deltar i tillställningen placeras landskapsflaggorna efter nationsflaggorna i alfabetisk ordning enligt svenska språket.

Organisationsflaggorna kan placeras i en separat rad med stänger eller i samma rad efter nations- och landskapsflaggorna.

Vid den inbördes ordningen mellan organisationsflaggorna placeras centralorganisationens flagga före underorganisationens flagga. Ordningen mellan organisationer på samma nivå bestäms av organisationernas ålder.

Mer information: Finlands Svenska Folktingets/Finlands Nationalitetsförbundets flaggningsanvisningar enligt den ursprungliga texten: www.suomalaisuudenliitto.fi/liputus.htm

Användning av flaggan

1. Flaggvakt

Flaggan uppträder tillsammans med en flaggvakt i formationen 1 + 2. Flaggbäraren går i mitten och flaggvakterna går bredvid honom eller henne på höger och vänster sida.

När flaggan förs in i en kyrka, ett kapell eller en festsal kommer flaggvakten in i marsch, med flaggan i mitten.

När flaggan anländer till kyrkan eller festplatsen visas den hedersbetygelse genom att publiken reser sig och följer flaggan med blicken. Utomhus tar publiken av sig huvudbonaden.

När flaggan förs bort går man till väga på samma sätt som när den förs in.

När organisationsflaggan används ska Finlands flagga alltid finnas med. Finlands flagga går och uppträder alltid först.

Flaggan bärs lodrätt mitt framför kroppen. Flaggbäraren håller stången med båda händerna: vänster hand hålls i axelhöjd och höger hand under den vänstra, medan armbågarna lätt vilar mot kroppen.

När flaggbäraren står stilla placeras flaggan intill utsidan av höger fot så att stången står lodrätt.

2. Högtidliga tillställningar

Under punkt ett har det beskrivits hur flaggorna förs in till en högtidlig tillställning.

Flaggorna placeras i förväg i de ställ som reserverats för dem eller förs in strax innan tillställningen börjar.

Flaggställen placeras till höger om talarstolen, sett från talaren.

Om det finns två flaggor placeras Finlands flagga längst till höger. Om det finns tre flaggor placeras Finlands flagga i det mittersta stället.

Vid en hjältegrav placeras Finlands flagga på monumentets högra sida, sett från monumentet mot publiken, och organisationsflaggan på vänster sida.

Om det finns flera flaggor grupperas de på en lämplig plats på gravområdet så att Finlands flagga har den dominerande platsen, i mitten eller framför de övriga flaggorna.

3. Hedersbetygelse med flaggor

En flagga som är i rörelse utför hedersbetygelsen genom att flaggan fem meter före den person eller det objekt som ska hälsas, exempelvis mottagaren av en parad, långsamt lutas 45 grader rakt framåt. Efter cirka fem sekunder återförs flaggan till bärposition.

De som ingår i flaggvakten följer inte mottagaren av paraden med blicken utan blickar rakt framåt.

Finlands flagga utför hedersbetygelse för:

• statschef
• främmande stats statschef
• avliden person i en begravningsprocession
• nationalsången

När man står stilla utförs hedersbetygelsen med flaggan på följande sätt:

När kransnedläggningen börjar höjs flaggan till ansiktshöjd i lodrätt läge.

När kransen har lagts ned vid monumentet eller kistan tar de som lagt ned kransen ett steg bakåt och utför en kort hedersbetygelse mot föremålet.

Samtidigt utför flaggan en hedersbetygelse för den egna organisationens krans. Flaggbäraren tar ett steg framåt åt höger med vänster fot och lutar långsamt flaggan 45 grader under cirka fem sekunder. Därefter tar han eller hon ett steg bakåt och flaggan återförs till fotställning.

OBS! Finlands flagga utför alltså inte hedersbetygelse för föreningars kransar!

Under bönen placeras flaggan mellan fötterna. Med höger hand tar man av sig mössan eller hatten och placerar den på vänster underarm. När bönen är slut sätts huvudbonaden tillbaka på huvudet och flaggan flyttas till höger om foten.

Vid sorgehögtider fästs ett svart sorgband, 5 cm brett, vid organisationsflaggans stång alldeles under toppdekorationen. Den ena änden av bandet är 130 cm lång och den andra 80 cm. Bandet fästs vid stången med en rosettknut.

Flaggorna placeras i koret på varsin sida om kistan så att Finlands flagga är på höger sida, sett från altaret mot publiken.

Om det finns flera flaggor grupperas de på en lämplig plats på kistans högra sida så att Finlands flagga är i mitten eller på en framträdande plats framför de övriga flaggorna.

När prästen kastar sand på kistan utför alla flaggor, även Finlands flagga, hedersbetygelsen enligt ovan.

När flaggorna förs in i kyrkan eller kapellet håller flaggbäraren fast i flaggans ytterkant och håller flaggan något hopdragen runt stången.

När jordfästningen är avslutad ställer sig flaggbärarna vid kistan och flaggorna lämnar kyrkan framför kistan, utfällda.

Vid graven placeras flaggorna på en lämplig plats och ordnas enligt ovan. När kistan sänks ned i graven utför alla flaggor hedersbetygelsen enligt ovan.

OBS! Öva på flaggornas användning före framträdanden. Genomför byten av flaggvakten vid olika tillställningar med ungefär 30 minuters mellanrum. Se till att flaggorna alltid är hela och rena när de används.

PDG Guy Rökman

LC Pietarsaari