Reseskildring
I Fredrikshamn, mars 2009

Soliga hälsningar från vår vintriga resa till Sri Lanka. Minnet överflödas med bilder av barn som vimlar runt en, glada ansikten och tumult, huden minns den heta solen och strandens svalkande vind, tårna det varma havsvattnet och den mjuka sanden. Vi minns också de små restaurangernas läckra, varma rätter, höna, fisk, skaldjur, frukter, curd and honey...

I januari-februari detta år besökte ca 70-80 finländare sina fadderbarn. Även några noviser var med på resan. Den första gruppen lämnade Finland på Trettondagen och sedan växte vår skara vecka för vecka när större och mindre grupper anlände till vår stationeringsort, Hikkaduwa. Resornas längd varierade från två veckor till två månader.

De 22 lokala lionsklubbarna som är med i projektet ordnar barnfester på skolbarnens lediga dagar, alltså på veckosluten samt på några vardagshelger som självständighetsdagen eller Poya-dagen. Således ordnas det barnfester från mitten av januari till slutet av februari. Det vore viktigt att vid planeringen av fadderresan kontrollera med paret Vuorinen eller Arvo när det egna fadderbarnet har sin fest. Särskilt för en kort semester vore det bra att inkludera hela veckoslut och resa på vardagar.

På barnfesterna träffar vi nästan alla närmare tusen barn som är med i projektet. De väntar alla på festen hela året, förbereder sina program omsorgsfullt, klär upp sig i sina bästa kläder och kommer spända till festplatsen med sin vårdare. När gästerna anländer räcker de fram blombuketter och hänger vackra blomsterkransar runt våra halsar, viftar med Finlands och Sri Lankas flaggor och ser nyfiket på sina långväga gäster. Om jag bara kunde i detta brev förmedla barnens leenden och öppna blickar. De önskar så, att denna gång även deras fadder skulle komma. Många har med sig en bild på sin fadder samt fadderns adress och frågar om jag känner faddern, bor hon/han nära, kunde jag berätta något om henne/honom.

Festerna varierar lite från klubb till klubb, men barnens sånger, danser och tal är i huvudrollen. Det är dessa de speciellt önskar att deras fadder kommer och ser. Efter programdelen är det vår tur att med hjälp av koordinatorn att intervjua barnen och deras föräldrar, dela ut påsar med skolmaterial som vi plockat ihop genom talkoarbete samt fotografera varje fadderbarn. Med de större barnen kan man redan byta några ord på engelska, fråga om skolgången och studierna samt om kommande OL- eller AL- examen. Det vikigaste är dock att skaka hand med varje barn och på detta sätt vara närvarande.

Till semesterprogrammen kan även höra utflykter till andra intressanta ställen på ön; bergsområden, ett hem för föräldralösa elefanter, sköldpaddssafari, lagunkryssning, en ädelstensgruva eller bara en shoppingresa till den närliggande grannstaden Galle. Te, kryddor, silversmycken, batikprodukter och träsniderier är populära souvenirer och lätta att finna.

Även en lång semester tar slut och hemresan närmar sig. Man måste lämna detta vackra land, dess vänliga människor, de egna fadderbarnen, det varma simvattnet och de heta nätterna. Man måste finna sig i att åter laga sin egen frukost och middag. Vi finländare är önskvärda turister; hotellens och restaurangernas personal samt handelsmännen i de små försäljningsstånden och tuk-tuk-förarna önskar att det fanns många av oss och att vi stannade länge. Turistsäsongen är kort, den varar endast ca tre månader och under den tiden måste de arbeta för hela årets inkomst. Vi önskar innerligt att omständigheterna normaliseras och också turismen återhämtar sig med detta.

På sensommaren börjar vi planera nästa års resa och tidtabellen för barnfesterna. Planen kan du se på våra hemsidor www.lions.fi (fadderbarnen) där du också hittar e-postadresserna till kontaktpersonerna i Sri Lankas klubbar.

Hoppas vi ses vintern 2010!

Med resehälsningar
från faddern Kaija

(Översättning: Kaisa Kukko)

Reseskildring från resan 2008

Det är Trettondagen 2008 – dags att slänga julgranen och ta juldekorationerna till förrådet. Det börjar bli bråttom, för resan till Sri Lanka börjar snart. De fullpackade väskorna måste rymma ännu tvåhundra par glasögon och faddrarnas små presenter – vågen visar 23 och 24 kilo – vi klarar viktbegränsningarna. Då åker vi!

Flyget till Rom och via Dohan till Colombo löper flytande och dessutom enligt tidtabellen. Det hoppar till i hjärtat när tropikens första varma andetag kittlar hyn. Underbart – vi är här igen! Bilresan från flygplatsen till Hikkaduwa går bra som alltid med ”Santtus” skjuts, och inkvarteringen i det bekanta härbärget känns tryggt.

Coral Front Inn

Fler resenärer anländer, vissa kommer, andra går. Allt som allt kom ca 80-90 faddrar i januari-februari för att träffa sina fadderbarn och för att tillbringa avslappnande semesterdagar på stranden och på utflykter.

Många av oss gjorde en tredagars utflykt till ”cool country” området. Ordet cool känns besynnerligt i detta sammanhang, eftersom klimatet i inlandets bergsområde är som höjdpunkten på vår sommar (24-25 C). En del av utflykten färdades vi med tåg – och sådana otroliga vyer som vi fick se! Fastän Sri Lanka är ett land med lika liten yta som Uleåborgs län, kan man se otroliga bergområden, savann, djungel, regnskog, vattenfall och naturligtvis havet och den fina sandstranden som löper runt hela ön.

Utsikt från vår tredagarsutflykt. Tebuskar i förgrunden.

Den viktigaste orsaken vi alla rest till Sri Lanka var naturligtvis att få träffa det egna fadderbarnet. Lionsklubbarna ordnade 2-3 barnfester på veckosluten. Före festerna måste vi dock göra talkoarbete för att plocka ihop en presentpåse till alla över 900 fadderbarn. Det gick livligt till när faddrarna fyllde påsar med pennor, gummin, häften, vässare och annat skolmaterial. Dessa var inköpta på platsen med hjälp av den 7 euro alla faddrar betalat (den andra hälften av summan går till barnens fotografering och bildernas etc. postavgifter till faddrarna).

Talkofolk fyller gåvopåsar

Resorna till barnfesterna på södra kusten eller i inlandet var ibland långa och mödosamma, och då var resstämningen inte alltid den bästa.

Men barnens sånger, danser, tal och deras strålande ansikten lyfte genast de långväga gästernas humör.

En av resans höjdpunkter är naturligtvis besöket hemma hos det egna fadderbarnet och att träffa hans/hennes familj. De som besökt tidigare kunde märka hur levnadsstandarden förbättrats i fadderfamiljerna. Det finns sängar, kanske andra möbler och familjen har råd att använda mer pengar till mat, vilket främjar hälsan. På veckosluten ordnas engelsklektioner för fadderbarnen och det var ett nöje att se hur de gör framsteg. På detta sätt kan 10-15 euro få till stånd mer än man kan tänka sig där hemma. Vi fick känslan att faddrarna arbetar för en god sak.

Barnfest i Galle

När vi inte var på resväg var vår vardag gemytlig tillvaro. Dagarna började med en promenad på stranden och morgonsim. Och förstås måste vi krafsa vår egen vän - strandhunden - och mata Rose och Michael, jättesköldpaddorna som hade sitt fäste på vår ”hemstrand”.

Rose eller Michael

Efter frukost shoppade vi, gjorde hemsysslor och vilade. Vid middag var det dags att gå till vår bas, Sun Set Coffee Bar, där alla finländare träffades middagstid för att äta lunch och umgås. Dagens viktigaste samtalsämne var ”Var ska vi äta ikväll”? Den lokala maten är läcker – fisk, höna, skaldjur – gott och väldigt billigt för oss.

På kvällarna ordnade vi ofta frågesporter i vårt logi, och dessa slutade nästan alltid med att kvinnolaget gick segrande. Egentligt kvälls(natt)liv finns inte.

Sun Set Coffee Bar och lunchgäster

Allting tar slut i sinom tid. Hemfärden närmade sig oundvikligen. Sju veckor hade gått! Sinnesstämningarna var ombytliga – underbart att få komma hem – vemodigt att lämna detta vackra land, vänner, det egna fadderbarnet och hans/hennes familj. Alla vi finländare kände samma glädje och vemodighet i våra hjärtan.

Madammen i de små butikerna, tuk-tuk-kusken och alla våra vänner var ledsna över vår hemfärd. Landet har väldigt få turister, så förvärvsmöjligheterna är nära till obefintliga. Vi fortsätter att hoppas att allt en dag förändras till det bättre. Vi önskar i våra hjärtan Ossi och Anneli Vuorinen samt Eero och Kaija Arvo styrka i utvecklingen och skötseln av fadderbarn-projektet. Man kan inte förstå omfattningen av deras arbete förrän man sett det på plats.

Välkomna med på nästa resa till Sri Lanka vintern 2009.

(Översättning: Kaisa Kukko)