Jag har fått hedersuppdraget att tala på Finlands Lionsförbunds årsmöte. Under detta möte firar vi också Arne Ritaris, fadder för den finländska lionsverksamheten, 100-årsdag samtidigt som Arne Ritari-stiftelsen, som bär hans namn, firar sin 20-årsdag. Den rätta platsen att minnas Arne Ritari och hans livsgärning är just här i södra Österbotten, eftersom hans släkt kommer härifrån och här vårdar man hans minne allra ömmast. Jag har fått bakgrundsuppgifter från Arne Ritaris korrespondens, olika tidningsartiklar skrivna av lions och från intervjuer, som jag själv utfört. Om uppgifterna varit motstridiga har jag inte använt mig av hård källkritik, utan valt det alternativ som känts mest troligt. Mina slutsatser är helt mina egna och kan ibland basera sig mera på känslor än fakta.

Vem var Arne Ritari?

Hans släkt har en bakgrund, som är kännetecknande för 1800-talets österbottniska emigration: Då odlingsmarken var otillräcklig måste man som emigrant finna bröd annanstans. Därmed fick Arnes farfar Tuomas Juhonpoika Ritari vid arvskiftet år 1896 en båtbiljett till Kanada. Hans son Tuomas Wilhelm Tuomaanpoika Ritari, som föddes 1882, följde efter med sin mor tre år senare, dvs år 1899. Nästan alla österbottniska emigranter närde på den tiden en dröm om att återvända och föra rikedom med sig till sitt gamla hemland, men detta förblev en dröm för de flesta. Så även för Tuomas Juhonpoika. Han och hans avkomlingar anpassade sig i sitt nya hemland som goda och flitiga medborgare. Tuomas Wilhelm Tuomaanpoika vigdes till äktenskap med Justiina Amalia Mikintytär Korpinen år 1905. Familjen bosatte sig i gruvområdet i Copper Cliff och i gruvan arbetade Tuomas upp sig i förmansställning samtidigt som flytten till Finland blev alltmer i bakgrunden. Men när Justiina väntade barn, ville hon att barnet skulle födas hemma i Finland. Därför reste hon ensam den tunga resan till Seinäjoki, där barnet föddes 7.3.1906 i bastun på Justiinas hemgård hos Korpinens i Soukkajoki. Pojken fick namnet Aarne Rudolf Mikael Ritari och på hösten flyttade Justiina med sin förstfödde tillbaka till sitt nya hemland..

Arne Ritaris födelsehem i Soukkajoki Arnes mor Justiina Korpinen (född 1881) tillsammans med sin bror Matti Korpinen

Arne gick i skola i Copper Cliff och i Sudbury och på amerikanskt vis gjorde han snuttarbeten för att få extra inkomster till sin familj. Arne drömde om att bli gruvingenjör, men detta räckte familjens pengar inte till. Hans första permanenta arbetsplats var på ritkontoret för Ontarios skogsstyrelse, där han snabbt kom upp i förmansställning och fick slutligen en tjänst som telefonlinjeinspektör. Arne längtade dock mera efter ett självständigt arbete och därför började han sälja livförsäkringar år 1929. Småningom blev han en behörig försäljningsman samt representant, som behärskade sin bransch väl. Snart hade han en framgångsrik försäkringsbyrå, "Ritari Insurance". Vid sidan av detta arbete medverkade han även i resebyråbranschen och inom kort ägde han även en egen resebyrå, "Ritari Agencies Ltd".

Arne Ritari gifte sig år 1932 med Kaarina Heinonen från Tammerfors. Nästa år uppstod även ett annat förbund, då Arne blev medlem i den lokala lionsklubben LC Sudbury. Båda förbunden höll livet ut för Arne..

Arne Ritari blev en exceptionellt aktiv lion, men han strävade ändå inte efter ledarposter inom organisationen. Verksamhetsperioden 1956 - 1957 fungerade han dock som distriktsguvernör i sitt eget distrikt. Melvin Jones var Arnes goda vän - de hade yrket gemensamt, eftersom även Melvin var i försäkringsbranschen. Gemensam var även serviceidén eller t o m serviceidealismen. Genom lionsklubben kan en lionsmedlem utnyttja den kunskap och de kontakter denne erhållit i arbetslivet för att hjälpa mindre bemedlade.

Arne Ritari var intresserad av sitt födelseland och sina föräldrars samt farföräldrars tidigare hemland. Eftersom han fungerade i resebyråbranschen skedde den första konkreta kontakten sommaren 1948, då han reste till Finland med anledning av researrangemangen kring olympiaden.

Arne Ritari besöker sin kusin Adele Kevarinmäki och dennes familj i Seinäjoki år 1948. På bilden i mitten är Arne tillsammans med morbror Matti Korpinen med hustru

Det bodde mycket finländska emigranter och avkomlingar till dem i Kanada, så det var säkert att en stor grupp kanadafinländare skulle komma och följa med olympiaden. Även om affärsresan var lyckad, är hans ”missionsuppgift” den viktigaste för oss: Att kontakta representanter i resebranschen för att bilda en lionsklubb i Finland. Nästa sommar företog han en ny resa, diskuterade ett bildande av klubben, men inte nu heller blev något chartermöte av, vilket uppenbarligen var hans mål. Sommaren 1950 brevväxlade Arne Ritari aktivt med det internationella huvudkontoret och Sverige, där det redan fanns en fungerande organisation och som av det internationella huvudkontoret fått till uppgift att bilda en klubb i Helsingfors på samma sätt, som det redan skett i Oslo och Köpenhamn. Han skrev även till Finland och berättade om sin förestående arbetsresa den 12-14 juni och att han antog att det då skulle födas en ny klubb. Så antog han också att det hade skett. Man hade hållit ett snabbt sammankallat organiserat möte, där man beslöt att bilda en ny klubb, men så kunde man inte välja funktionärer, eftersom ingen ville ställa upp som president. Om befattningen kändes för högtravande för finländarna eller om det var frågan om rädsla för att få en stämpel om amerikavänlighet i ett land som styrdes av en övervakningskommission, må vara osagt. Svenskarna lämnade dock inte saken vid det här, utan Lions Club Helsinki-Helsingfors bildades 14.8.1950.

För övrigt har inget ändrats i proceduren att bilda en lionsklubb i dag: Medlemmarna ska vara minst 20 till antalet, funktionärerna utsedda och anslutningsavgifterna inbetalda på det internationella kontorets konto. Av Arne Ritaris och det internationella kontorets brevväxling framgår det, att dessa problem förekommer redan vid bildandet av den första lionsklubben.

Det är häpnadsväckande att läsa Arne Ritaris fullständiga korrespondens under två års tid om bildandet av Finlands första lionsklubb. Sammanlagt 14 brev med svar. Under e-postens tid känns det omöjligt att man med dåtida medel fick så mycket till stånd. Korrespondensen krävde att man verkligen satte in sig i ärendet och förutsatte en oförtrutenhet, med vilken Arne engagerade sig i allt - inte minst i lionsverksamheten och dess införande i Finland. Då han skrev till charterpresident Valentin Soine hade han redan en stor vision om lionsverksamhetens framtid i Finland: "Jag tror att lionsverksamheten rotar sig i Helsingfors och att den sprider sig till andra städer och jag är övertygad om att det bildas en lionsklubb i varje kommun."

Arne Ritari höll ständigt kontakt med lions i Finland. Han besökte Finland ett trettiotal gånger på såväl arbets- som semesterresor och deltog även då elva gånger i dåtida riksmöten. Under de första åren var han en mycket populär föredragshållare på stora möten, senare deltog han hellre som åskådare. I denna sal finns det säkert många, som minns hans lugna och vänliga profil på första bänk under många möten. Trots att Arne inte strävade efter ledaruppgifter, rymdes det i hans 63 år långa lionskarriär klubbens och distriktets alla ledaruppgifter ända upp till distriktsguvernörsnivån. För dessa uppgifter samt hans "missionsuppgift" fick han titeln "International Councellor" och organisationens högsta utmärkelse "Ambassador of Good Will". Mest speciell var den egna utmärkelsen "Ritari Award" som han fick tillåtelse att dela ut. Detta förtjänsttecken beviljade han åt alla finländska 100 %-iga distriktsguvernörer.

Arne Ritari höll kontinuerligt kontakt med lions i södra Österbotten. Dessa besök har dokumenterats genom skrivelser, bilder och ljudupptagningar. Under hans livstid planterades det i Törnävä park i Seinäjoki en hembjörk och vid dess rot erhöll han titeln "Österbottens Lejon", som då delades ut för första gången. Utmärkelsen står för en lionsmedlem, som i det tysta utför servicearbete utan egen vinning för sin egen klubb och dess omgivning med beaktande av våra lionssyften. Bakom sig har han redan en längre lionskarriär, men nödvändigtvis har han inte ens velat gå med i klubbens ledaruppgifter. Däremot har han alltid funnits där var serviceuppgiften kallat. Så sägs det i kriterierna för att få utmärkelsen. Arne Ritari, om någon, uppfyllde dessa kriterier.

"Flyttfåglar på väg till väst" (Arne tillsammans med hustrun Kaarina och dottern Caroline) på Malms flygfält 27.8.1949.	År 1983 besökte Arne Ritari Ulla Hännikäinens familj i Tusby och träffade där Ullas mor och kusin Adele Kevarinmäki

Vilken var då Arne Ritaris hälsning till alla finländska lions? Redan tidigare har jag talat om hans ”missionsuppgift”. Han utförde den inte med signalhornen tutande och hög röst, utan med ett tyst, outtröttligt arbete och bildandet av den första lionsklubben i Finland är ett gott exempel på detta. Han såg klart lionsverksamhetens två grundpelare: En aktiv och intressant verksamhet inom klubben och utanför den en verksamhet i form av hjälparbete för människor i nöd utförd med lionsmedlemmarnas egna händer och de medel, som samlats in genom aktiviteter.

Viktigast för Arne var broderskapet mellan lions. Han nämner flera gånger, att han inte hade några bröder i sin familj och att han därför sökte efter bröder utanför den. I en intervju berättar han, att han redan vid 15 års ålder bildat brödracirklar med samma värderingar som lions. Hur väl lyckades han inte med att finna bröder, då han i Finland i slutet av 1980-talet hade 28 500 lionsbröder! Till detta broderskap hör också de s k stölderna, en idé, som han införde i Finland. I Tammerfors-trakten stal man Tiuku-klockan och i Lappland stjäl man fortfarande den s k Ritari-skölden. På detta sätt livar man upp klubbmötena och samtidigt får man en broderlig kontakt med grannklubbarna.

Under lionsverksamhetens första tid i Finland fanns det mycket folk i nöd, men redan på 1970-talet uppmanade han oss att även minnas de mindre bemedlade utanför vårt lands gränser. Storaktiviteterna, som förknippas med lionsverksamheten i Finland, fick säkert Arne Ritaris stöd, eftersom ett hårt försäljningsarbete och idérikedom krävs för att man ska uppnå bästa resultat.

Till slut vaknar frågan vad Arne Ritari skulle tycka om utvecklingen av lionsverksamheten i dagens Finland. Till först tänker man, att han i varje fall inte skulle ha en snäv åsikt till någon utvecklingsidé eller -åtgärd. Dock skulle han säkert ha en egen åsikt och med tanke på hans modiga och ihärdiga arbete, som han utförde vid bildandet av den första klubben, skulle åsikterna kunna vara mycket modiga. Man kan anta, att han skulle vara mest bekymrad om klubbandan och om motivationen att utföra servicearbetet. Tanken att modernisera servicearbetet och att utveckla ledarskapsutbildningen skulle inte vara honom främmande.

När Arne Ritaris farfar Tuomas Juhonpoika och far Tuomas Wilhelm Tuomaanpoika blev emigranter drömde de säkert om att flytta tillbaka till Finland som rika män eller om att på något sätt någongång få göra något för sitt fattiga fosterland. För dem förblev drömmen en dröm. Men sonsonen och sonen Arne Rudolf Tuomaanpoika förverkligade fädrens drömmar mångfaldigt. Han fick möjligheten att föra lionsverksamheten till Finland och det vid en tidpunkt, då den behövdes som mest. Han och 50-talets lionspionjärer hade senare en uppfattning om att de räddade Finland..

Under riksmötet i Tavastehus 1986 grundades Arne Ritari-stiftelsen, i vars regler det står: Stiftelsens syfte är att stöda och befrämja finländska lionsklubbars välgörenhetsaktiviteter samt att värna om Arne Ritaris, fadder för Finlands lionsverksamhet, livsgärning att grundlägga lionsverksamheten i Finland. Stiftelsen har bra kunnat främja klubbaktiviteter till förmån för välgörenhet och strävat efter att värna om Arne Ritaris livsgärning, men i detta sammanhang utmanar jag er alla lions i denna hall att fortsätta hans arbete. Detta gör vi genom att bevara klubbandan, utföra aktivt servicearbete och vara öppna för nya, nutida tankar att utveckla vår verksamhet.
PDG Ossi Eloholmas föredrag på Finlands Lionsförbunds årsmöte2006 Bilderna kommer från Arne Ritaris kusin Adele Kevarinmäkis (1914 – 2005) samlingar

Kuvat Arne Ritarin serkun Adele Kevarinmäen (1914-2005) kokoelmista

Till sidans början

Tillpaka till historiken

Tillpaka till presentationen